2017-12-01

Författaren som terrier

I onsdags fick jag frågan hur jag gör för att orka med alla omskrivningar och redigeringsvändor med mina manus. "Genom att gnälla, joma* och marra**", svarade jag. Något bättre hade jag inte att komma med: jag gör det, bara. Igår kom jag på följande metafor: Ni vet hur hundar och deras ägare brukar likna varandra? Nå, jag har ju en jackrussellterrier. De är framavlade för att jaga räv, och när de får tag i sitt byte låser sig käkarna och de kan inte släppa taget.

Så är det med mig. Käkarna låser sig om manuset och jag kan inte släppa taget före det slutar sprattla och ligger livlöst i mina käftar.

Jag antar att jag är hemskt envis, helt enkelt. Att ge upp finns inte på kartan. Det betyder inte att jag alltid tycker att det är särskilt roligt, tvärtom.

Jag fick också, på torsdagen, den relaterade frågan om jag inte ibland tycker att det tråkigt att skriva? Jag blev ärligt talat lite förbluffad. Tråkigt? Aldrig! Svårt, jo. Motigt, absolut. Plågsamt till och med ibland, då jag känner att jag inte räcker till, att jag inte kan det här, att jag inte duger.

Men tråkigt kan jag inte påminna mig att jag haft en enda gång då jag skrivit. Hur skulle jag kunna ha det, när jag får hitta på en helt egen värld?

Se vilka käftar! Darra, manuskript!









* & **= finlansssvenska ord för att gnälla och tjata

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar