2017-12-27

Året som gick

Jag brukar ju göra en årssummering varje år, med vissa standardfrågor. Men i år skulle svaren på det mesta ha något att göra med att mamma dog. Så jag ids inte. Istället summerar jag 2017 så här:

Jag har varit just så stark som jag visste att jag skulle vara.
Jag har varit just så svag som jag fruktat att jag skulle vara.
Jag har gråtit och skrattat i lika mått.
Jag har känt hur alla idéer tagit slut.
Jag har känt dem återkomma.
Jag har vunnit, och jag har förlorat.
Jag har kämpat, och jag har gett efter.
Jag har vuxit upp mer än jag velat.
Jag har känt mig mycket liten.
Jag har fått stöd från oväntat och väntat håll.
Jag har drunknat, jag har blivit buren.
Jag har skrivit och jag har tigit.
Jag har varit rädd.
Jag har känt oerhört mycket kärlek.

Jag väntar mig att 2018 blir så helvetes mycket bättre. Nej, jag kräver det.

2017-12-04

Redigeringens olidliga långsamhet

Eftersom jag redan konstaterat att gnäll och gnöl är min metod för att orka med redigeringen så gör jag det nu: Gnäll och gnöl.

Jag har kammat igenom manuset på de lättåtgärdade marginalkommentarerna. Språkfel, kontinuitetsfel, sådant smått och lätt. Nu återstår de stora grejorna: struktur, trovärdighet, röst. Sånt som inte går att rätta i en handvändning. Och det är sååå svåååårt. (Här hörs världens minsta violin gnälla.) För varje ändring leder till en hel kedja av saker som måste ändras. Och trots att jag är envis så är jag också ungefär världens otåligaste människa (ja jag vet inte heller hur det hänger ihop). Jag vill att allt skall vara klart bums genast.

Jag bestämmer mig för att jag inte får vara på sociala medier mellan 9 och 11. Jag kokar kaffe, jag tänder inspirationsljus. Jag stirrar ut genom fönstret. Jag kommer på att jag måste kolla stans lunchlistor för att bestämma var jag skall äta. Jag gör listor över julklappar. Jag redigerar lite. Jag morrar för mig själv. Suckar djupt. Redigerar lite till. Stirrar ut genom fönstret. Ser på klockan: har det bara gått en kvart?? Argh! Redigerar lite till. Hittar en positiv marginalkommentar, hurra! Hittar ett pinsamt slarvfel, uhuu. Löser en grej ganska elegant. Lägger till en förklaring, stirrar på den: blir det inte övertydligt nu? Hittar en plantering som jag sedermera helt slarvat bort, hur skall jag göra med den?

Nå, nu är klockan 11 och jag får gå in på FB en kvart. Sen måste jag fortsätta jobba hårt ("hårt") fram till lunch.

2017-12-01

Författaren som terrier

I onsdags fick jag frågan hur jag gör för att orka med alla omskrivningar och redigeringsvändor med mina manus. "Genom att gnälla, joma* och marra**", svarade jag. Något bättre hade jag inte att komma med: jag gör det, bara. Igår kom jag på följande metafor: Ni vet hur hundar och deras ägare brukar likna varandra? Nå, jag har ju en jackrussellterrier. De är framavlade för att jaga räv, och när de får tag i sitt byte låser sig käkarna och de kan inte släppa taget.

Så är det med mig. Käkarna låser sig om manuset och jag kan inte släppa taget före det slutar sprattla och ligger livlöst i mina käftar.

Jag antar att jag är hemskt envis, helt enkelt. Att ge upp finns inte på kartan. Det betyder inte att jag alltid tycker att det är särskilt roligt, tvärtom.

Jag fick också, på torsdagen, den relaterade frågan om jag inte ibland tycker att det tråkigt att skriva? Jag blev ärligt talat lite förbluffad. Tråkigt? Aldrig! Svårt, jo. Motigt, absolut. Plågsamt till och med ibland, då jag känner att jag inte räcker till, att jag inte kan det här, att jag inte duger.

Men tråkigt kan jag inte påminna mig att jag haft en enda gång då jag skrivit. Hur skulle jag kunna ha det, när jag får hitta på en helt egen värld?

Se vilka käftar! Darra, manuskript!









* & **= finlansssvenska ord för att gnälla och tjata