2017-11-28

Skammen

Det är ett sparsamt bloggår för mig i år. Men nu kom jag på en sak jag vill skriva, om skrivande. Det kommer sig av att jag just fått de allra första kommentarerna på Breven från Maresi (arbetsnamn) och sitter och kämpar med ett stort motstånd att ta itu med dem.

Jag är bra på att inte ta textkritik personligt. Jag tror att det har att göra med min bakgrund som journalist: jag var tvungen att producera texter snabbt, och jag lärde mig jobbet genom att göra det, dvs för att lära mig skriva artiklar måste jag få feedback på hur man gör. Jag har för länge sedan släppt taget om det där "Jag är min text och texten är jag" som gör att kritik av det man skrivit känns som kritik av den egna personen.

Och ändå sitter jag nu och kämpar med känslor av att kritiken av mitt manus gäller mig, and here's why: Som så ofta gäller den kritik jag får ställen eller element eller teman som jag vet att inte är bra. Som jag vet att inte fungerar, men varit för lat eller för slapp att åtgärda. De som gäller sådant jag inte kunnat se själv, som att berättarrösten förändras under textens gång t.ex., de gör mig bara glad. Men då det rör sig om till exempel ställen där Maresi är vag i hur hon vill göra för att jag inte vet vad det är hon vill, och inte har orkat fundera ut det (för att det är svårt, t.ex.), då skäms jag. Och då känns det som att det är jag och min slapphänthet som får kritik. Även om läsaren naturligtvis inte vet vad som är vilket, i texten. Det finns kanske lite mer av sådant i detta manus, eftersom jag varit distraherad av livet och döden under skrivprocessen (och jag hör ju hur jag vill ursäkta mig!). Jag skulle gärna ha sett att jag lärt mig av liknande kritik på tidigare manus: att de ställen jag vet att är svaga också är det i en läsares ögon, att det inte går att gömma sig.

Jag har ingen fin konklusion kring detta. Bara att jag fortfarande, tio år sedan debuten, lär mig nytt om mig själv och skrivandets hantverk.

2 kommentarer:

  1. Ja alltså det är ju nästan värst det där när man sitter "jag vet, jag veeeet" när nån kommenterat det som inte funkar. Men å andra sidan försöker jag se det som en bekräftelse på att min magkänsla hade rätt. Just sak x och y funkar inte. Tyvärr är det ju sen ofta rätt stora problem, just som att veta vad nån vill eller inte vill, men när man sen har svaren på de frågorna känns det så himla skönt. Kämpa på Maria!

    SvaraRadera