2017-09-28

Bokmässan 2017

Idag glömde jag mobilen hemma, och utan mobil har jag inget nät på arbetsrummet. Dagens program gick ut på att förbereda mig för bokmässan i Göteborg, och till det behöver jag kunna läsa mejl etc. Så jag körde hem igen och har nu förberett mig, packat och fixat. Det blir en snabbvisit på mässan för mig i år, bara två dagar. Jag har ingen ny bok ute men har ändå lyckats roffa åt mig tre programpunkter (dock inga seminarier). Här är de:

Nu borde jag då redigera lite också. Men hunden borde få en promenad, och jag borde yoga, och så skall jag laga nån slags lunch... Kanske det inte blir så mycket redigerat idag. Och kanske det är helt OK.

2017-09-27

Är det här bra?

Jag redigerar. Intensivt. Det känns bra: det känns bra att vara igång med arbetet igen, och skrivandet i sig får mig alltid att må bra. Det ger mig stadga, det fungerar som åskledare och roder.

Men i morse reflekterade jag över hur det kan komma sig att det fortfarande är omöjligt för mig att i detta skede av en text längre säga om den är bra eller inte. I början, då jag skriver nytt, har jag en starkare känsla för det: Det här är skitbra/det här är uselt, stryk! Nu redigerar jag och det är annorlunda. Jag kan absolut se att de förändringar jag gör gör texten bättre. Men är den bra? Det är faktiskt omöjligt för mig att alls avgöra. Folk tror lätt att jag koketterar när jag säger det: "Klart att du skriver bra." Men det är inte alls klart. Jag har de facto blivit refuserad för ett manus jag själv tyckte mycket om, och där jag fortfarande flera år efteråt inte själv kan se vad som skilde det från de som blivit antagna.

Det vore hemskt praktiskt om jag bättre kunde avgöra om en text är bra eller inte. Och mindre ångestladdat att ge den ifrån sig: Jag vet på allvar inte om den feedback jag kommer att få av min redaktör är positiv eller negativ utan sitter och tuggar på naglarna.

Det krävs ett stort mått envishet att bara fortsätta redigera vidare, utan att kunna avgöra om det är värt det eller inte. Envishet som gränsar till vansinne. Tur att författare ofta är lite galna.